hallå där. Just nu är jag inne i någon slags period där ingenting är riktigt på topp. Jag är helt slut. Jag måste helt enkelt få skriva av mig och ja, det här med att vara gravid är trots allt inte alltid en dans på rosor och sådär härligt som alla pratar om. Nej, just nu är jag i en riktig dipp.

 

För det första så börjar jag ha ont i kroppen. Mest runt fötterna. Är svullen och på högra foten så har någonting hänt vilket har resulterat i att jag knappt kan gå för det gör så fruktansvärt ont. Det känns som att den är rejält stukad men jag vet ju att jag inte har trampat snett eller något så vi tror det kan vara någon nerv som är i kläm nu när jag är så fylld med vätska alternativt att jag fått vätska i lederna. Det gör hur som förjävligt ont och egentligen vill jag bara lägga mig ner och gråta men tjurskallen som jag är så fortsätter jag gå som om inget har hänt för jag vägrar sitta inne i helgen nu när det är stadsfesten här i stan och allt.. Men är det inte bättre efter helgen så kommer jag att kolla upp det så det inte är något farligt. 

 

För det andra så längtar jag verkligen efter att få träffa den som bott inom mig i snart 9 månader. Jag tycker att tiden står still just nu. Tiden har gått helt galet fort fram till nu.. Nu är det som en evig väntan och det känns som att den aldrig kommer att ta slut. Det känns inte som att vi kommer komma i mål någonsin. Jag är inte less på att vara gravid, det älskar jag verkligen att vara, jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så vacker som nu. Men jag kan inte vänta mer på att få se vem den inom mig är. 

 

Också för det tredje... Mina tankar, funderingar och känslor håller på att äta upp mig inifrån. Jag håller på att bli knäpp. Jag vet inte varför, men jag känner mig så enormt ensam. Varför gör jag det? Jag har ju världens bästa pojkvän och sambo som finns där i alla lägen, som uppvaktar mig och stöttar mig. Jag har underbara vänner som jag alltid kan höra av mig till ifall det är något. Jag har en familj som stöttar mig genom vått och torrt och som aldrig skulle lämna min sida för ens en sekund. Och jag har en helt fantastisk människa med mig hela tiden, inom mig. Så hur kan jag känna mig ensam? Nä jag förstår faktiskt inte men mina hormoner gör så att jag gråter ständigt just nu bara jag får chansen och jag gräver ner mig i alla tankar jag har vilket leder till att jag gråter ännu mer. 

 

Nej, det är som att jag totalt tappat gnistan. Känner mig överkörd av en lastbil. Men det är alla dessa hormoner som spökar och ställer till med detta elände. Inte ens solen gör mig lycklig nu som den alltid gjort, nu är den bara jobbig då jag svettas ständigt. Detta är förmodligen bara en dipp och jag kommer vilken dag som helst vara på topp igen men jag ville dela med mig av detta för det är inte bara en dans på rosor som alla får det att låta som. Jag har tyckt det varit fruktansvärt jobbigt, just med alla hormoner. Det är hormonerna jag HATAR, magen som växer älskar jag, trots alla bristningar. Men jag känner mig verkligen vacker och äntligen får man framhäva sin fantastiska kropp istället för att gömma den vilket jag kommer behöva lång tid efter förlossningen innan jag kommer igång och kan träna. Men dessa jävla förbannade (ursäkta språket) HORMONER.. ta er i röven. Jag hatar er. Ni förstör mitt humör och gör mig bara ledsen. 

 

Jag har även redan nu börjat vara orolig för min fina dotter. Helt sjukt. Hur kommer det gå då hon kommit ut till världen? Jag kommer verkligen förstå vilket grymt jobb mina föräldrar gjort som hanterat den ständiga oron om sitt barn. Redan nu är jag så orolig att något ska hända henne, att det ska hända mig eller robin något som gör att hon blir ensam. Jag är orolig över någon jag inte ens träffat. Men jag vill bara ha henne här hos mig nu, i min famn för just nu känns hon så nära men flera evigheter bort..

 

Mitt i denna pannkaka så händer det eländiga grejer runt några bekanta just nu och detta för mina tankar till en sådan underbar människa som jag hade gjort allt för att han skulle finnas just nu så jag hade fått krama om honom och berätta hur mycket jag älskar han och höra hur mycket han älskar mig och hur lycklig han är för min skull att jag ska få en dotter. Det är min helt fantastiska Morfar jag pratar om som gick bort i höstas. En tung tid.. Och han fick aldrig ta del av det fantastiska att jag ska bli mamma. Jag vet hur stolt han skulle vara över mig och hur mycket han skulle stötta mig genom detta. Han betydde mer än många andra för mig och jag har inte riktigt orkat ta tag i alla känslor kring att han gått bort utan jag har förträngt det men hormonerna gör så att jag börjat bearbeta detta nu och det känns inte riktigt lägligt. Jag önskar bara du var här nu morfar och kunde krama om mig och säga att allting löser sig, att jag inte behöver vara orolig eller känna mig ensam.