Alltså sen Elsa fyllde ett, så har allting bara spårat ur gällande hennes humör känns det som. Vi har alltid varit medvetna om att denna lilla tjej sitter på ett riktigt hett humör och dåligt tålamod. Men nu är det som att hon hamnat i värsta trotsen. Det känns som att ha en trotsig treåring här hemma. Hon prövar oss i ALLT. Allra värst är det då vi ska äta. Hon är liten i maten, och har alltid varit men nu totalvägrar hon vissa måltider bara för att hon inte får göra på det sätt hon vill. 

 

När vi sätter oss vid matbordet så brukar hon alltid få en tallrik med mat i så att hon kan själv sitta och plocka för att om vi ska mata går det absolut rätt å pipsvängen. Är hon på dåligt humör så börjar hon bara kasta runt mat och slänga allt hon ser i sin väg på golvet. Hon pekar på saker, såsom smöret, mjölken, ketchupen, hon visar tydligt att hon vill ha det och då vi tillslut ger oss och hon får det hon pekar på så slänger hon även det i backen. Allt blir bara såå fel hela tiden. Och vi har ingen aning hur vi ska gå till väga nu. Något vi börjat göra är att så fort hon skriker eller bara leker med maten så får hon gå ner på golvet och vi berättar tydligt att vi ska äta vid matbordet och inget annat. Men då bryter hon ihop och tokgrinar och kommer till någon av oss för att få komma upp i knäet. Det funkar verkligen inte att ha det såhär!! För det första så får hon inte i sig någon mat vilken hon verkligen behöver, sen får vi ingen matro alls och alla slutar upp som ovänner..

Det enda sättet att få henne att sitta i lugn och ro och äta är att hon får sitta själv vid matbordet och ha en dator framför sig så hon kan titta på pippi. Då kan hon sitta ett bra tag och äta mat. Men så går det ju inte att ha.. på dagis kommer hon ju inte få sitta och se på film och jag vill undvika all skärmtid som bara går.. Andra tillfällen hon blir riktigt arg är att klä på sig, oftast så skriker, sparkar och slåss hon. Läggdags och att vila på dagen är dock inga problem, där jag tycker vi lyckats riktigt bra med att hon kan somna själv utan att behöva ha oss vid sin sida.

 

Är det någon som har bra tips på hur man sätter gränser på ett pedagogiskt vis? Det här med uppfostring är en riktig kamp alltså, och självklart finns det ju inga rätt eller fel, alla gör vi på våra egna sätt men just nu behöver jag verkligen tips på hur vi kan hantera detta på ett bra sätt. Vi håller på att bli gråhåriga här hemma.